aklogo

 

 

Andakt v.15

 

”Poiesis” – andakter

Kristen tro för en tid som inte kan benämna sig själv

Jag har under ett par veckor skrivit veckobrev till er. Dessa brev har präglats av ett mer teologiskt reflekterande språk. Det vill säga skrivet på som en slags teologisk prosa. Jag känner stor tacksamhet för era väldigt positiva, innehållsrika och kärleksfulla responser på dessa brev. Det har dock under denna period blivit mer aktuellt att adressera denna tid också i andaktens och själavårdens språkliga form. Jag har också fler och fler själavårdande samtal på mail, sms och telefon som har med mer personliga frågor om Gud, vem man är, hur man ska be, hur man ska förstå sin vardag, sina relationer i det som för många kan vara en mycket påfrestande tid.

Därför kommer jag också i mån av tid försöka skriva en andakt i veckan.

Jag har valt att kalla dessa andakter för ”Poiesis”–andakter.

Begreppet poiesis kommer från grekiskan och betyder ”att skapa”. I en vidare mening kan man tala om det som faktiskt vår kristna tro handlar om, att ”bringa liv i något som ännu inte är”, att ta emot och tillägna sig synsätt, liv och helighet i det som är känt för många av oss, men med nya ögon. Men också att skapa meningen i nya situationer, övergångsperioder och framtida perspektiv som vi ännu inte har tillgång till.

Med dessa andakter vill jag försöka ge trosmässiga livstolkningar som skänker tröst, hopp, tro och kärlek, ja, ”kristen tro för en tid som ännu inte kan benämna sig själv.”

***

Andakt 1

v. 15 - 2020

Bön: Skapelsens Gud vi kommer till dig med våra böner i en tid som inte är sig lik. Gud förbarma dig över oss och våra liv där vi är i detta nu. Vi ber för de sjuka. Vi ber för de ensamma. Vi ber att vi ska finna vägar till varandra i en tid där mönstren för detta radikalt förändrats. Vi ber för dem som nu lever i sorg över förlorade nära och kära. Men vi ber också för den värld där ett virus nu särskilt slår ut de som redan innan katastrofen hade det svårast ställt. Vi ber om livsstilsförändring och vidgade sinnelag så att vår värld, våra relationer och vi själva kan läka i enlighet med din vilja och kärlek. Amen.

Bibelord: Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”
(Joh 6:67-69)

Betraktelse: ”Herre till vem skulle vi gå?”

Evangelisten Johannes beskriver något som vi nog alla kan erfara. Nämligen att det som varit självklart för oss, det som vi tagit för givet, hängt upp vår mening och vår vardag på, plötsligt ter sig främmande. Eller snarare vi ställs inför en situation då gamla livsstrategier och tankebanor står sig slätt. Kanske är det detta som på ett plan utgör det mest plågsamma för många. Och det är i ett sådant läge vi likt lärjungarna utbrister: Herre till vem skulle vi gå?

Men denna text handlar om något ännu mer specifikt, det är inte bara situationen som är förändrad ur lärjungarnas perspektiv, det är Gud som blivit främmande. Länge har det varit ”roligt” att följa Jesus. Han har haft en enorm framgång, människor följer honom och hyllar honom. Jesus lever upp till allas förväntningar och önskemål. Men så plötsligt ställer sig Jesus framför folket och säger: det räcker inte att följa mig, ni måste äta mig! Min kropp, mitt blod. Naturligtvis hänger detta samman med att lärjungarna har en bokstavlig tolkning, men det är också en kultur där det kroppsliga utgör en paradox. Kroppen är både helig, men också det som enligt vissa åskådningar anses vara orent. Det blir klart i texten att Jesu sätt att förmedla att han inte är en Gud som är alla till lags.

Syftet är inte fler följare på facebook eller fler gillare, utan människor som med ett uppriktigt hjärta vill bli ett med Jesu intresse och hjärta för världen. Och då blir det till sist tolv stycken fiskare, tullindrivare och snickare som blir kvar. Och de blir kvar med orden: Herre till vem skulle vi gå? Syftet med att vara kristen är inte att tillgodose människor alla önskningar och behov, att vara kristen är att bli ett med Guds intention för världen.

Jag vet inte var du befinner dig just nu i dessa Coronatider. Kanske är du just nu ensam, du tillhör den så kallade ”riskgruppen.” Gör du det betyder det förmodligen också att du tillhör en äldre generation. Du har ett långt liv bakom dig, du har gjort vinsterna och förlusterna, du har upplevt smärtor och glädjeämnen, sett vänner och nära och kära försvinna. Kanske är du också nu ensam på ett sätt som du inte själv har valt? Vad du erfar och upplever i detta kan ingen ta ifrån dig. Men mitt i detta erbjuder trots allt den kristna tron livstolkning för de djupaste erfarenheterna av ensamhet, tomhet, smärta och lidande. Men också överraskande ljus, hopp och tro.

Det är i schemat om Jesu död och uppståndelse. Om en Gud som genom att vara människa fullt ut, också blir bröd för vår djupaste längtan och hunger.

När vi är ensammast är vi närmast Gud!

Det kan vara när vi är som ensammast eller känner oss mest vilsna som frågan om var vi ska gå, var vi ska vända oss är som påtagligast. Men det är vid denna punkt vi tangerar ett av påskens starkaste evangelium nämligen ”att när vi är som ensammast är vi närmast Gud!”. På Skärtorsdagen firas traditionellt nattvarden. Där äter vi just Kristi kropp som församling. Men nattvarden besvarar också två av de största frågor som mänskligheten brottats med i alla tider. Vem är Gud? och Vad är kärlek? Frågorna är oupplösligt sammanbundna med varandra. Börjar man i ena frågan leds man till den andra. Finner man svaret på den ena, har man snart svar på den andra. Skärtorsdag berättar om en Gud som är annorlunda. Och det som är annorlunda är att vi möter en Gud som inte vill betjänas, dyrkas eller blidkas, utan som vill tjäna.

Det är en Gud som tvättar sina lärjungars fötter. Han kräver inte underkastelse utan underkastar sig själv. Genom inkarnationen avstod Jesus sin gudomliga värdighet och blev som en av oss. På Skärtorsdag avstår han all sin mänskliga värdighet. Men där förvandlas också att tjäna andra, till den mest gudomliga handlingen. Detta vill jag skicka med dig. Var du än är just nu, så är du inte ensam. Det finns en Gud som är där du är, som har känt din ensamhet, burit samma sår, delat samma utsatthet och som vet vad livet är när det är korsmärkt. Men mitt i detta kommer Gud till dig, inte för att du ska betjäna, utan för att betjäna dig. Det ligger en utmaning i detta. Vi är i våra kyrkor ofta inställda på att betjäna andra, så att vi glömmer bort att låta oss betjänas av Gud. Kanske är vi för stolta att be om hjälp? Kanske känns det som för Petrus pinsamt att låta sig betjänas av Gud? Men det är detta som är gåvan att ta emot. Jesus Kristus blir bröd och vin för vår djupaste hunger.

Låt mig avsluta med en av Sveriges största teologer i svensk kristenhet, professorn i teologisk etik vid Lunds Universitet, Gustaf Wingren. I en av sina predikningar om bönen skriver han följande: ”Du som anklagar dig själv för att du inte har kommit fram till ett ordnat andaktsliv - frukta icke! När du bär på din börda, ber du redan, med rop utan ord och med dörren stängd, alldeles så som Jesus har sagt att det skall vara. Och när detta sker finns det en fader som ser i det fördolda och som hör din bön. Det kan dröja innan skörden börjar växa, men en dag händer det, kanske när du själv är på väg att slockna i svaghet och död. Det blommar i din öken och andra får smaka frukten av din ensamma kamp.”

Bön: Gud tack för att du delar vår ensamhet, genom att själv dela din ensamhet med oss. Tack för att du blev människa, tack för att du inte värjde dig för vår smärta, våra sår, vårt lidande, vårt utanförskap. Tack för att du gick genom detta tillsammans med oss. Låt denna påsk bli en hoppfull väntan på din uppståndelse och ett nytt liv för oss och hela din värld. I Jesu namn, Amen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 25 apr 2020