aklogo

 

 

Pastorns veckobrev v.13

 

I tider av kris blir det mer påtagligt att vi måste bestämma oss vem eller vad som ska definiera oss som människor.

Från och med denna vecka kommer jag som er pastor att börja skriva veckobrev där en blandning av teologisk reflektion och konkret information blandas på ett förhoppningsvis vitalt och hoppingivande sätt. Det här veckobrevet kommer som en konsekvens av det ”coronatillstånd” som plågar många och som gör att en hel värld nu måste omdefiniera, men också leva under helt nya förutsättningar. Plötsligt blir två verklighetstillstånd synliga å ena sidan, vi måste lära oss leva i en explicit ovisshet, å andra sidan, i den behöver vi inse att det vi till syvende och sist har, det är varandra. Ett annat sätt att formulera detta är att vi lever i ett tillstånd av djup osäkerhet och det kanske mest meningsfulla sättet att bemöta detta är enhet.

Så var vi också drabbade i väst. I en västvärld som under lång tid hyllat människans autonomi och frihet, betonat individens makt över sitt liv, uppmanat till självförverkligande och att själv erövra den hen vill bli, blir frågan om coronakrisen kanske framförallt en ”chock” på ett existentiellt plan. Vi är också en västvärld som byggt upp vårt samhälle på att leva som om världen och skapelsen var outtömlig på resurser och bara till för en del av världen. Kanske är det också det vi får erfara effekterna av nu.

Men vad gör ett sådant här tillstånd med oss? Ja ett sätt att tänka är att det som händer i mer eller mindre grad – beroende på hur var och en oss är konstituerad och drabbad – är att Jaget och i detta fall samhället som trots sin mångfald, men i vår vardag uppfattad som en någorlunda organiserad enhet med en viss mening, försvinner som ett höstlöv i stormen. Inga gamla lösningsmodeller går att tillämpa på det som man inte fått någon övning i att lösa. Ändå måste vi sträcka oss bortom det som är större än oss själva. Vad det handlar om är att vi i bästa fall börjar sträcka oss efter något eller någon som kan förvandla det obegripliga till något i livets tjänst.

Det kan dock finnas ett motstånd och brist på träning att överhuvudtaget hantera denna ovisshet, det som vi ännu inte har tillgång till. Det som då blir kvar är rädslan. Konkret hör vi talas om människor som i rädsla börjar att försöka skydda sitt eget primitiva jag istället för att vända sig utåt i ömsesidigt beroende. Ett sådant exempel är detta ”bunkrande” av handsprit, toapapper, konserver, ett slags undergångsbeteende slår in. Kanske i brist just på grund av ovana att leva i ett tillstånd som är bortom vår kontroll.

Men hur leva tillsammans i dessa tider? Var finns orienteringspunkterna av gemenskaper som ändå är någorlunda skickade åtminstone i tanken att existentiellt och praktiskt bemöta detta kristillstånd på ett sätt som gör att vi även nu kan leva tillsammans utan att rädslan blir den starkaste kraften?

Jag tänker två saker: det första är humorn. Det är intressant, men att ta sig ur kriser och lära sig hantera dem, så ska inte humorn underskattas. Den blir ett sätt att distansera sig, men paradoxalt nog också hämta kraft för att vara och leva igenom krisen på ett uppriktigt sätt. På sociala medier bland annat finns en hel del väldigt mycket humor som anknyter till Coronakrisen på ett ”smidigt” sätt. Joel Halldorf skrev för en tid sedan en krönika i relation till att Kina uppmanat Sverige att gå i karantän. Halldorf replikerade: ”Det Kina nog inte vet är att vi Svenskar alltid levt i karantän, det är ett normaltillstånd”. En annan teolog Petra Carlsson skrev: ”Ska man säga något positivt om coronakrisen är det ju att den kommer lägligt för alla forskare som bara kan ägna sig åt detta hemma nu. Forskningen kommer att blomstra”. Jonna Bornemark från Södertöns Högsloka fyllde då i: ”ja och barnalstringen kommer att gynnas”. Hela tråden slutade med en person som skrev: ”ja, alla förutsättningar för ökad barnalstring ökar ju i dessa tider, samtidigt vet jag inte hur det ska gå till om man ska hålla på Folkhälsomyndighetens rekommenderade avstånd på 1,5 meter!”

Det andra jag tänker på är de specifika lokala gemenskaperna, inte minst kyrkan. I dessa tider kan en gemenskap som den kristna församlingen inte underskattas. En gemenskap som alltid överlevt och varit en hemstad för människor genom sekel efter sekel, inte minst i tider av kris, krig och katastrof. Den kristna församlingen som också ger utrymme för ett språk för utsatthet, sårbarhet och beroende. En gemenskap som tränar sig i att tillägna sig verklighetsbeskrivningar som ligger bortom vår kontroll, i en tid som är nu, är en sådan gemenskap omistlig.

Jag vill verkligen tacka er i Älvsjökyrkan för att ni formar och gestaltar vem Gud är och vad det är att vara människa och inte minst medmänniska nu. Jag vill därför uppmana er och inspirera till bön, tjänst för varandra, ring ett samtal till någon i din omsorgsgrupp, skriv uppmuntrande ord på mail, ja finns för varandra. Kristus är mitt ibland oss fast vi inte kan vistas i kyrkobyggnaden lika mycket nu. Det är som Dietrich Bonhoeffer skrivit: ”Församlingsgemenskap var än människor som tar emot Guds ord är.

Slutligen, vill jag också uppmana er att inte glömma bort vår församling när det gäller kollekter och gåvor. Vi drabbas naturligtvis på så sätt att de ”vanliga rutinerna” och vanorna att ge till församlingen inte är möjliga på samma sätt. Så tänk gärna på Älvsjökyrkan lite extra under dessa månader när det gäller ert givande.

Guds rika välsignelse!

Pastor Ulf Bergsviker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 25 apr 2020