aklogo

 

 

Pastorns veckobrev v.15

 

Kära vänner!

I det här veckobrevet har jag valt att föra en bredare teologisk diskussion av perspektiv som också delar av ett underlag för en artikel som jag har förhoppningar att publicera i DN eller SvD. Jag har dock valt att göra detta till ett brev som är mer ”inomkyrkligt” i förhållande till oss som församling. Jag tematiserar i detta brev vad jag tror är och borde vara kyrkan och den kristna församlingens roll idag, inte minst med avseende på vår ”Coronabelägenhet”.

Plötsligt får pastorn frågor om varför vi finns?: eskatologi (läran om de yttersta tingen)

I Coronatider får man som teolog plötsligt många frågor. Det blir också tydligt att dessa frågor inte enbart aktualiseras hos människor som är kyrkvana, utan frågorna ställs från personer som sällan eller aldrig annars sätter sin fot i en kyrka. Och frågorna som ställs är vad som går att beskriva som metafysiska. Det vill säga, det har med föreställningar om meningen och målen med världen som ligger utanför mänsklig rationell kontroll. Det handlar om frågor av arten: ”Vad händer när allt är slut?” ”Finns det en himmel eller helvete, vilka kommer dit, vi västerlänningar som förstört allt?” ”Är världen och mänskligheten förlorad och fördömd nu?” ”Är Corona Guds första riktiga varning till oss i väst?”, ”Om Gud har skapat världen, varför låter han sin värd gå under?” ”Är det som händer nu Guds straff?” eller ”ingår det som sker nu i Guds plan att rädda oss genom att väcka oss?”, ”Jag har läst i bibeln och det är just exakt detta bibeln varnat oss för” osv.

Detta är frågor som de flesta moderna människor förmodligen latent går och bär på och även i vanliga fall. Men plötsligt är det inte lika tabubelagt eller upplevs lika irrationellt att ställa dem. Snarare kan de upplevas som de mest rationella sättet att söka mening i ett tillstånd som inte går att fånga inom ramen för vad som är rationellt eller inte. Plötsligt får präster och pastorer något att göra som de annars faktiskt inte får ägna sig åt så mycket i sina tjänster, nämligen något som de faktiskt ägnade sig mest åt i sin mångåriga utbildning att göra – teologi. Det hör ju till jargongen att präster och pastorer ska vara trevliga, vänliga, hålla fina ljusa förrättningar och finnas till hands när katastrofer skett. Men i Coronatider händer något som gör att de frågor som pastorer och präster verkligen borde kunna något, plötsligt står i fokus.

Men vad är det egentligen för tema ovan nämnda exempel på frågor tangerar? Svaret på det är att flertalet frågor relaterar till ett av teologins kärntema vilket handlar om begreppet eskatologi. Begreppet kommer från grekiskans eskaton och betyder ”det yttersta”, det vill säga, de yttersta tingen och hur våra föreställningar om detta drabbar och formar hur vi lever här och nu. Eskatologi handlar kort sagt om hur vi förhåller oss här och nu till vår tidsliga begränsning och det faktum att tiden en gång, oavsett vi vill det eller ej, faktiskt tar slut. Både personligt och universellt. Och i den kristna teologin innebär dock detta slut, hoppet om en ny tid, Guds tid, en ny skapelse, en ny himmel och en ny jord, ett nytt rike, Guds rike träder fram.

Nu aktualiseras också en annan väsentlig sida av den kristna församlingen roll, identitet och plats, nämligen att vara trofast bärare av vad jag här vill beskriva som starka moraliska värderingar.

Kyrkan som moralisk bärare av ”starka värderingar”

Vi människor har en tendens att göra våra omedelbara upplevelser och känslor till den allenast rådande ”verkligheten”. Det som vi har lust med eller känner för beskriver vi som en sorts frihet. Att konsumera, förverkliga sig själv och sitt liv, förverkliga sina drömma, agera på det vi känner för eller inte känner för osv. Detta anses vara en slags grundläggande rättighet. Samtidigt vet vi innerst inne att en sådan verklighetsbeskrivning blir fullständigt dysfunktionell i situationer som syftar till att bygga väl fungerande och mogna relationer, bemöta de sidor av tillvaron och våra liv som har med vår djupaste existens att göra. Ett uteslutande känslostyrt liv baserad på ”jagets” rätt att vara den man är, blir exempelvis i mötet med Coronatider näst intill absurt.

Det är också denna insikt den kristna tron med sin kyrka i årtusenden vetat om. Det är mot bakgrund av detta som också kyrkan i alla tider och i alla västerländska samhällen på gott och ont haft en fundamental och förebildlig moralisk roll. Några av oss associerar kyrklig moral med den ”klassiska syndakatologen” som ett sätt att inskränka självet, genom att förbjuda känslor, vissa handlingar och tankar. Detta är dock ett grovt missförstånd, eller åtminstone en alltför begränsad förståelse av kyrkans roll som moralisk bärare. I grunden handlar kyrkans moraliska roll om ett helt annat mål och syfte, nämligen, att i olika kontexter och tillstånd realisera vad det goda och sanna livet tillsammans bör vara. Och det innebär tid och regelbunden träning.

Kyrkans roll i Coronatider är därför omistlig genom att den just har verktygen och språket för vad det goda och sanna livet är och kan vara i en situation som är förlagd bortom vår kontroll. Det är en moralisk vägvisare och orienteringspunkt mot vilken den enda utvägen inte är egoism, kontroll, att agera i rädsla etc.

Den franske filosofen Paul Ricoeur menar att ett konkret exempel på starka värderingar är det som i kristen tro benämns som ”fiendekärleken” en kärlek som inte baseras på vår lust att älska, utan på nödvändigheten att praktisera en kärlek bortom lusten, för att inte samhället och våra liv tillsammans ska rasa samman.

Existentiellt får detta konsekvenser. Starka värderingar i ett samhälle och våra personliga relationer som inte bara är lust och impulsstyrda, genererar värden som är långsiktiga och kvalitativa i en mänsklig mening som inte svaga värderingar är. För att vara människa och kunna vara goda och sanna mot oss själv och vårt liv tillsammans med andra, måste vi kunna upprätthålla värden som löften, sanning, ansvar, kärlek och förlåtelse. Det som är utmärkande för alla dessa värden är att de i grund och botten förutsätter ett erkännande av vårt djupa beroende av varandra för att bli de vi är eller har blivit.

Det är i en sådan situation jag menar att kyrkan som gemenskap, en gemenskap som under lång tid formats av insikten att vi inte klarar oss att bli de vill vara på egen hand. Vi har varandra, vi är inte ensamma. Vi är en gemenskap som formas av ”starka värderingar” och fortsätter göra så, även när allt annat vacklar. Kärlek, förlåtelse, sanning och löftet om att det finns någon som håller oss i sin hand här och nu och även när allt är slut, är ett omistligt hopp i vår tid. Så låt oss nu vara kyrka i hela dess fulla blomning.

Dessa starka värden är också omistliga och viktiga EFTER coronakrisen. Min egen oro handlar kanske mest om just detta ”Post-Corona”. Att vi trots ”läxan” kommer likt ”missbrukaren” ändå fortsätta leva som vi gjorde innan, kanske än värre. Då är det kanske mer viktigt än någonsin att de specifika lokala gemenskaperna finns, som kan fortsätta upprätthålla värderingar och förkroppsliga dessa så att exempelvis ett rastlöst och urskillningslöst konsumerande inte återupptas. Är det något jag önskar att Coronaperioden lär oss, så är det en livsstil, där överkonsumtion och ett gränslöst impulsstyrt liv har minskat i intresse. Må vi ha mod att vara kyrka då!

Coronakrisen synliggör orättvisor och den svages utsatthet

Det finns i detta sammanhang skäl att ge röst åt hur olika Corona slår runt om i världen. Vi vet att villkoren och förutsättningarna ser olika ut för människor när de plötsligt ställs inför en kris eller konflikt. Detta både på ett personligt och offentligt plan. Hur vi än vrider och vänder på det så slår detta virus förvisso hårt mot oss i västvärlden med våra proportioner mätt. Men vi har också relativt höga och intakta skyddsnät socialt, ekonomiskt, medicinskt och infrastrukturmässigt, för att inte tala om politiskt.

Sverige har en relativt intakt stat, vilket visar sig vara helt oumbärligt i en tid som denna. Men globalt, i länder som redan var fattiga, bland de som är på flykt i vår värld, drabbar detta virus nu med obarmhärtiga mått bortom all mänsklig begriplighet. Det är människor helt utan de skyddsnät vi har. Det är till och med så att dessa människor inte har någonstans att ta vägen, det går helt enkelt inte att vara ”ensam” vilket är en förutsättning för att kunna stoppa smittan. Bara denna mening har vi en annan chans som bor i Sverige. Vi har tak över huvud, vi har mat, vi har platser och personer att vända oss till för tröst och stöd.

Jag vill därför slå ett extra slag för att göra lite av det vi kan, nämligen ge en slant till de drabbade runt om i vår värld där Coronaviruset nu slår hårdare än det någonsin kommer att göra här. Men så till oss alla tröstande ord från Johannes:

”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: - Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.” (Joh 14)

Guds rika välsignelse

Pastor Ulf Bergsviker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 25 apr 2020