aklogo

 

 

Pastorns veckobrev v.16

 

Så då var allt som vanligt igen! Även detta år dog Jesus på långfredag och uppstod på påskdagen och visade sig igen för lärjungarna på annandagen. Även i år – och allt är som vanligt igen. Eller?

Den kristna teologin med sin kyrka talar om påskhändelserna som något unikt efter vilket inget är sig likt igen. Det är sannerligen en händelse med nästan maniska känslosvall. Vi kastas in i frustration, sorg, vrede, kamp, svek och död på långfredagen, därefter ett dygns bedövande tystnad som höljer sig i mörkret, och så på påskdagen jorden skakar, ljus omsluter hela tillvaron, gravstenar flyttas och Kristus som var död, står där med sår, med spår av mänsklig tragedi, våld, vanmakt och misslyckande på sina händer och säger ”Jag är uppstånden!”. Kan något bli sig likt efter det?

Samtidigt finns det anledning att fråga sig: vi lever oss in i detta drama under tre dygn, men sen då? Betyder Jesu död och uppståndelse något i realiteten. Det vill säga, är denna händelse något som förändrar vår belägenhet konkret eller är det bara ett känslomässigt drama, en känslomässig beskrivning av verkligheten likt vilket skådespel som helst? Men det kan också vara så, att den långa vanan att kalla sig kristen gjort att denna unika händelse inte känns så alls? Påsken är fin, påsken ger välbehövlig ledighet, gudstjänsterna är också fina, men innehållet i påsken, hur mycket du än skulle vilja, känns abstrakt och det finns en känsla av ambivalens.

Men tro kan vara något bortom våra omedelbara känslor och bilder. Och det är vad kristen tro handlar om. Jesu död och uppståndelse är inte där för att bekräfta våra känslor, utan uppståndelsen får en annan dräkt om vi faktiskt tror att det är en historisk sanning som därmed innebär att vår förutsättningarna, belägenheten och målet med att vara människa radikalt kom att förändrats genom Guds ingrepp i mänskligheten historia genom sin död och uppståndelse. Mer konkret, vi är inte determinerade (förutbestämda) och hermetisk instängda i en linjär kedja där den starke överlever och den svage går under. Vi är heller inte klaustrofobiskt instängda i en begränsad tillvaro på en tidslinje mellan födelse och död. Utan som den fantastiska författarinnan Elin Wägner säger om Jesu död och uppståndelse att den innebär att den klaustrofobiska orsakskedjan är bruten – nu är himmeln öppen.

Vad innebär detta konkret i vår vardag? Vad innebär en sådan händelse för vårt sätt att se på varandra, på tingen, hur vi värderar varandra, att ytterst finns det en Gud som besegrat döden genom att uppstå från den? Om allt det vi ser, har i vår närhet, våra relationer, våra pengar, våra boenden, ja, allt, om allt detta är Guds, den som har makt över liv och död, sista ordet över våra liv, vad gör det konkret med oss?

Kyrkan är det konkreta och kroppsliga gensvaret på Jesu död och uppståndelse

Den kristna församlingen är en gemenskap som är unik därför att den är ett konkret gensvar i tro och handling på påskens händelser. Det är en gemenskap som formas utifrån en Gud som avstod all världslig makt för att hålla allmakt i sin hand. Detta kan låta som triumferande ord, men är på många sätt det motsatta. ”Allmakt” är i en teologisk mening ytterst en fråga om en Gud som har makt att förändra det lilla, det marginaliserade, den ensamme, det liv som levs i dunkel. Jesu första frestelse i öknen var att förvandla stenar till bröd. Frestelsen bestod av ett lätt svar, ett snabbt resultat, en ögonblicklig belöning. Precis som dagens konsumtionssamhälle har samma budskap. Du kan få allt du önskar dig och du kan få det nu.

Men vad innebär ett liv tillsammans som inte låter denna berättelse om oss ha makten över oss? Eller snarare: vad innebär det att välja att definiera sig av berättelsen om Gud som dör och uppstår på ett kors istället för berättelsen om konsumtion, omedelbar behovstillfredsställelse och därmed riskera att jaga något som leder in i en allt djupare tomhet. Vi lever mitt i Coronapandemin. Det fanns ett före Coronakrisen och det finns ett efter. Det är ingen hemlighet att vi innerst inne måste börja leva på ett annat sätt än vi levde innan coronatillståndet. Vi kommer att ställas inför ett stålbad som vi kan välja att förneka och förtränga eller radikalt ställa om.

Men ingen av oss ställer i en handvändning om en livsstil som vi i västvärlden cementerat och kultiverat in i djupet av den västerländska civilisationens själ. Därför behövs alternativa ”praktiker” (handlingar), ”värden” och ”kulturer” som genom årtusenden också praktiserat och format sitt sociala och andliga liv baserat på alternativa världen. En gemenskap som tränat, och tränat på att realisera och forma sina relationer som gensvar på att allt det vi ser och kan ta på inte har sista ordet, utan meningen finns på ett djupare och mer långsiktigt plan.

Få personer har formulerat utgångspunkterna för sådana alternativa värden som Mahatma Gandhi. Han skriver fram det han kallar de ”sju dödssynderna” vilket han formulerar i 7 punkter. Gandhi hade en stor kärlek till den kristna tron, men han kunde av naturliga skäl aldrig bekänna att Jesus Kristus var svaret på världens frälsning. Däremot skrev han fram dessa sju dödssynder mot bakgrund av en läsning av Nya testamentet och det han uppfattade var Jesu etik. Jag vill utmana er med dessa i detta veckobrev. De sju dödssynderna är:

  1. Politik utan principer
  2. Förmögenhet utan arbete
  3. Handel utan moral
  4. Njutning utan samvete
  5. Utbildning utan karaktärsdaning
  6. Vetenskap utan mänsklighet
  7. Tillbedjan utan offer.

Kanske är detta några konkreta och grundläggande perspektiv att ta sin utgångspunkt i när vi börjar tänka kring vad som kan befria den här världen och skapelsen från fortsatt söndervittring och en förlorad mänsklighet? Skapelsen må vara korsmärkt, men genom Jesu död och uppståndelse finns en gemenskap som vill vara ett gensvar på att läka såren som åsamkades innan denna händelse.

Några ord till Älvsjökyrkans församling

Under påsken har vi försökt att ha inspelade gudstjänster. Det har varit fantastiskt fint och kreativt att göra dem. Tekniken och rutinerna för detta är fortfarande nya och jag vill be om tålamod med sådant som kan ta lite tid att ställa om. Men tack för er ihärdiga uppmuntran, stöd och uppskattning som ni visar på sms och mail och telefon kring dessa gudstjänster. Det ser ut som att vi nu fortsätter att ha inspelade gudstjänster en oöverskådlig period framöver.

Jag påminner också om ert fortsatta offrande till församlingen som en välsignelse och bön för oss att försöka forma en gemenskap som lever och gestaltar tro, hopp och kärlek över tid. Allt vi behöver för att leva.

Guds rika välsignelse!

Pastor och föreståndare

Ulf Bergsviker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 25 apr 2020