aklogo

 

 

Pastorns veckobrev v.17

 

Jag älskar teologi, därför teologi är för mig en ”allvarsam lek.” Det är en kreativitet som skapar liv inte i frånvaro av gränser, men heller inte i frånvaro av gränsöverskridande. Men det är också så jag försöker tillägna mig, pröva, vara brutalt ärlig och allvarlig för att kunna ta emot min kristna tro på nytt i varje tid. Min uppgift som pastor är många. Men oavsett praktik och situation är min intention, utmaningen att i varje tid ta emot vad Gud har att ge, för att ge detta vidare. Utmaningen är att kommunicera komplexa tankar i teologins värld så att de får kött och blod i mitt eget och andras liv. Att vara kristen, att vara kyrka är att ständigt vara del i den rörelse som vi kallar inkarnation: ”Ordet blev kött”. Denna vecka vill jag följa denna rörelse genom att försöka kasta lite ljus över ett av bibelns mest frekventa ord, nämligen, Frid.

Vad menas med begreppet ”Frid”

När jag växte upp var det en hälsningsfras som i stort sett alla använde i min pingstförsamling och det var frasen ”Frid broder” eller ”Frid syster”. Denna fras sades med en slags innerlighet och stort emotionellt engagemang. När jag var liten tänkte jag att det där hade med en slags samhörighet att göra. Att alla som levde med Jesus i sitt liv hade en slags frid i sig. Men jag tyckte det var svårt att känna frid. Jag var orolig för i stort sett allt. Rädd för vad mina fotbollskompisar skulle säga när jag varit i kyrkan, rädd för Juha som spöade alla i klassen, rädd för att göra fel, rädd för att inte klara proven, rädd för att bli kär, rädd för att någon skulle bli kär i en, rädd för att vara naken i gympa duschen, rädd för pastorns budskap. Jag upptäckte också hur mycket bråk det kunde vara i församlingen som inte löstes, utan som exkluderade. Det var mycket i mitt liv, i församlingens liv som var motsatsen till frid.

Men det var kanske heller inte så konstigt att ordet ”frid” användes så frekvent, då det är ett av de ord som används flitigast i bibeln. Både Jesus och Paulus formulerar sig återkommande med ordet ”frid”: ”Nåd och frid från Gud”. ”Nåd och frid ska råda i era hjärtan”. Jesus säger ”Min frid ger jag er”, detta säger han till skillnad från det ”världen ger”. ”Frid” utgör också en av de andliga frukterna som intentionen med ett kristet liv ska generera, ett liv i kärlek, tålamod, godhet, trofasthet, tålamod och glädje. Men även om detta ord används återkommande bibeln igenom (nästan lika ofta som frasen ”var inte rädd”), så är det ett av de mest svårtolkade orden som finns i en teologisk och inte minst exegetisk mening. Men det är inte bara kyrkan som använder ordet ”frid”. Det är förmodligen ett av de mest använda begreppen i sekulära självhjälpsböcker vid sidan av begrepp som ”harmoni” och ”balans.” Ibland omtalas frid som ett slags ”balans i livet”, ”sinnenas välmående” eller kort sagt ett tillstånd i frånvaron av krig, kamp och konflikt. Det gäller bara att leva enligt ekvationerna: ”tro på sig själv”, ”älska sig själv”, ”vara sig själv”.

Jag skulle dock vilja ge en mer existentiell teologisk tolkning åt ordet, eftersom jag tror att det är ett av de viktigaste ”tillstånden” eller ”grundkänslorna” en människa kan ha. Men jag skulle vilja hävda att när evangelierna talar om ”frid” så är detta något mer än ”livsbalans” eller ”frid i sinnet”, det är snarare mer ett slags ”Kristi” sinnelag, eller vad jag vill beskriva som en särskild livsläggning med vilken jag möter och orienterar mig i ”världen”.

En kristet informerad förståelse av begreppet Frid

Men vad gör en kristen förståelse av begreppet Frid för skillnad? Vi blir dom vi är både i kraft av det vi är i likhet med andra, men också i kraft av de vi är till skillnad från andra. ”Jag ger er inte det världen ger…” Vad betyder ett sådant exklusivt anspråk, och vad gör det för skillnad för hur en kristen människa exempelvis hanterar och bemöter ett Coronatillstånd?

Låt mig börja med att ge några mer generella ansatser till vad jag tror att evangelierna menar med Frid. Jag vet inte om ni var där den där gången när Desmund Tutu var på besök i Storkyrkan. Mitt under en av psalmerna ställer han sig upp och börjar dansa med en sprudlande glädje som inte kretsade kring honom själv utan som spreds till alla runtomkring honom som ville ta emot. Det som möjligtvis hindrade oss andra, var den ofrid som kommer av att vi mer tänkte på hur de andra skulle reagera, än att ta emot den glädje som spreds kring honom. Vi har hört om Moder Teresa, Leo Tolstoj, Franciskus, Augustinus och många, många fler, som bara kan finna frid i sitt liv om de lever ett liv för och tillsammans med andra som inte bygger på att samla sitt liv på hög. En människa med ofrid, är alltid mer rädd att lämna det som håller fast hen vid densamma. Att inte kunna släppa taget i tillit hindrar oss från att tillägna oss frid.

År 2009 var jag närvarande när dåvarande biskopen i Stockholm stift Caroline Krook i Storkyrkan genomgick sin ”stavnedläggningsmässa.” Caroline gick i pension efter flera år tjänst. Hon kom in i processionen med hela sin mundering. Vid slutet av mässan gick hon fram till altaret och del för del la hon staven, mitran och hela sin skrud på altaret. Hon lyfte av sig det hon burit under nästan hel livstid. Nu låg alla hennes plikter, bördor och gåvor hon burit på under sin präst- och biskopsgärning på altaret. Sedan gick hon ensam ner genom mittgången i Storkyrkan, med ett leende som bara en människa med lättnad kan bära. Det jag såg omgärdade Caroline då, var Frid.

Men det jag beskrev var mer ögonblick av frid som ett tillstånd. När Jesus säger till sina lärjungar: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det världen ger. Känn ingen oro, tappa inte modet (Joh 14:27), då är det en frid som inte världen kan ge.

När Jesus talar om detta så handlar Frid om den anda med vilken vi bygger upp våra liv för att samla kontroll över densamma. Frid får vi när vi tränar oss på att ta emot ett sätt att leva och vara tillsammans med andra och inför oss själva som inte samlar kontroll över våra liv eller ett liv som hela tiden med näbbar och klor skyddar oss mot det som hotar denna kontroll. Frid kan aldrig uppnås genom det ”världen ger” yta, utseende, konkurrens, ungdomlighet, sex, makt och pengar. Allt detta behöver inte vara begär som är fel, tvärtom, men vi har en tendens att låta det ställas som en motsats till mänsklig mognad, oegenytta, kärlek, tålamod, trofasthet osv.

Berättelserna om Jesus är berättelsen om hur Gud skjuter denna ”världsanda” i sank för vår skull. Det finns en frid som övervinner oro och hjälper oss att inte tappa modet oavsett det som sker. Det betyder inte att vi inte kan känna oro och rädsla, smärta, förtvivlan och lidande i våra liv. Men det betyder att det finns en frid som är värd att ta emot för den på sikt betyder allt, då ofrid, rädsla och oro inte kommer att ha sista ordet. Ibland säger människor till mig att kristen tro är en bra idé, en idealisk och idealistisk drömvärld. Då glömmer de bort att de flertalet av människor som tagit emot en ”frid som inte världen ger” med kött och blod provocerat, ansetts respektlösa och utmanande så att de tvingats dö för sin tro, men också bidragit till sin del av att förändra världen i riktning mot Gud. Kristen tro är inte en drömvärld, det är att stå upp för det som djupast sätt är den här världens innersta verklighet: en frid som aldrig dör. Trons människor har alltid utmanat världens makthavare. De första kristna vägrade hylla kejsaren. Det är därför i Coronatider, den kristna församlingen fortsätter att tjata om hopp och tillit, att dela med sig snarare än att hålla för sig själv, att hjälpa den som har det sämre än oss, att ge snarare än ta, att släppa snarare än att kontrollera – för det är den, den enda rörelsen som kan ge verklig frid. Det är den rörelsen som formar och bygger en annorlunda gemenskap.

Men hur tillägnar jag mig den frid Jesus ger? Det finns såklart inte ett enda svar på detta. Men Karin Boye kommer nära det svar jag skulle vilja ge när hon diktar följande strof om droppen som glidit längst ut på grenen, den bara blir tyngre och tyngre, den har inte längre något att klamra sig fast vid, men då, just då, faller den ut i det stora oändliga och i fallet fångar Boye upp detta skeende:
”…känner en sekund sin största trygghet

vilar i den tillit som skapar världen”

Guds rika välsignelse!

Pastor Ulf Bergsviker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 25 apr 2020