aklogo

 

 

Pastorns veckobrev v.18

 

Varför bryr vi oss inte lika mycket om klimatkrisen som ”corona”?

Frågan kan kännas nästan naiv, någon kanske också finner den provocerande. Men nog har den sin rättmätiga plats i förhållande till det faktum att vi under flera decennier vetat om (men förmodligen också förträngt), att vi tillåtit klimatkrisen ha sitt förlopp, och därmed ta långt fler människoliv än vad förmodligen Coronaviruset någonsin kommer att göra.

Klimatkrisen är på i stort sett alla fronter ett större hot mot vårt sätt att leva än vad detta virus är. Ändå är det viruset som ockuperar oss. Det är inte klimatkrisen vilken hotar att ödelägga hela skapelsen som sådan, utan anledningen till att vi stänger ner hela samhällen och världar handlar om ett virus. Vad beror detta på?

Det handlar naturligtvis om en kombination av överlappande faktorer. En sådan faktor är närvarons problematik. Corona är konkret här och nu på ett sätt som gör att vi inte kan hålla den på avstånd som vi än så länge kunnat i västvärlden när det gäller klimatet. En annan faktor är en fråga om vår livskvalité. Coronatillståndet kan vi bekämpa med en slags föreställning om att vi också försvarar en livshållning eller livskvalité som vi tar för given. En del tänker sig nog till och med att när det här är över kan jag fortsätta leva som jag alltid har gjort. Klimatkrisen, om jag tar den på allvar, omöjliggör en sådan hållning. Och nog tänker många av oss … ”ett litet tag till kanske det går att hålla den i från sig”… ”ett litet tag till borde jag väl få ha min livsstil kvar.” Kanske handlar detta djupast sätt om att vi har lättare att agera konkret på fenomen som vi också upplever att vi har egenmakt att bemöta.

Här finns dock något som både klimatkrisen och coronatillståndet har gemensamt, de låter sig inte lösas med de lösningsmodeller vi i västvärlden är vana att bemöta främmande hot med. Ingen konsumtion eller ökad ekonomisk tillväxt hjälper. Det spelar ingen roll om vi har inflytelserika kontakter och bra kontaktnät. Inte heller hjälper det om vi är tillräckligt kreditvärdiga eller inte med makt att göra något åt saken rationellt. Men allt detta står sig slätt nu.

Inte heller kan västerlandets mest geniala forskare (ännu i alla fall), inom olika forskningsfält komma fram till ett tillförlitligt vaccin. På ett emotionellt existentiellt plan är detta virus något som dessutom drabbar med ett dramatiskt förlopp. Kort sagt, plötsligt slås alla rationella förklaringar och botemedel ut. Plötsligt kan inga prestationer, titlar eller invanda livsmönster bemöta det som hotar både vår existentiella självbild men också vår invanda syn på livskvalité. Det är inte konstigt att allt vårt fokus hamnar på denna kamp. En kamp mot ett virus som till skillnad från klimatkrisen (hur mycket allvarligare denna än är), upplevs som mer omedelbart närvarande.

En annan väg börjar med vår egen gemensamma syndabekännelse

Någonstans finns ett vägskäl som förgrenar sig i två olika sätt att hantera människans relation till sin omvärld. Jag kan välja en väg som handlar om att förlägga problemet hos någon annan. Vi kan klaga på experternas tillkortakommanden. Vi kan stämma in med politikerna när de gör miljö - och coronafrågan till en fråga om makt. Vi kan kritisera andras valhänthet och otillräcklighet. För det måste ju vara någon annans fel att jag inte får upprätthålla just min livsstil! I en långtgående individualistisk kultur som den västerländska har vi tränat oss i att hävda att vår livsstil är nödvändig bara den underbygger mitt hävdande att ”kunna vara mig själv”.

Vi kan dock välja en radikalt annan väg. Den börjar med en tydlig ”syndabekännelse”: Det vill säga, att vi erkänner vad som är den egentliga grunden för vårt nästan okuvliga motstånd mot att radikalt agera mot klimatkrisen. Och detta erkännande handlar om att vi själva faktiskt är det avgörande problemet. Denna bekännelse är inte bara läpparnas, den är praktisk. Det handlar om att vi erkänner det faktum att de liv vi byggt upp, ja hela vårt sätt att etablera ett för oss själva tryggt samhällsbygge som skydd mot främmande ”faror”, paradoxalt nog är själva FARAN. Vår ekonomi, våra invanda sätt att resa, roa oss, att konsumera som livsstil, men också vår kunskapskultur faktiskt är anledning till en mänsklig kris som saknar motstycke.

Då är vi också framme vid den springande punkten som svar på frågan: Varför bryr vi oss inte lika mycket om klimatkrisen som ”corona”? Svaret handlar om att skillnaden mellan klimatkrisen och Corona består av den förstnämnda inte kan ”besegras” med mindre än att vi radikalt ställer om och vänder om. Det är detta som också gör klimatkrisen så politiskt svår att hantera. På många sätt, (även om det kan vara ett svårt tillstånd), så är det ändå lättare med ett virus, dvs. en extern händelse som vi tror oss kunna lösa med rätt så vardagliga restriktioner i form av munskydd, tester, offentligt socialt reglerad distans och karantän. Men jag tror ingen av oss tänker sig på allvar att när Coronakrisen är över, så är också klimatkrisen det?!

Journalisten Karin Pettersson argumenterar i en mycket intressant krönika i Aftonbladet – att det faktiskt är vår vardagliga ”rovdrift på naturen som har skapat denna pandemi”. Hon avslutar sin krönika krasst och rakt men i denna rakhet och krasshet finns paradoxalt nog också fröet till ett nytt hopp: ”Vissa saker – skogsbrand, död och torka – går ändå inte att snacka bort, på något slags märkligt sätt finns en slags tröst i det”.

Kollektens teologi: om att investera i en alternativ livshållning

Men vad finns det för poäng med att göra radikal omvändelse, om inte också en alternativ till livsstil finns till hands? Ur en kristen människas perspektiv är det vid denna punkt kyrkan kan förkroppsliga en relevant identitet i världen, då den alltid övat sig att leva tillsammans, organisera liv tillsammans avhängigt den som är hela skapelsens själ och mål, nämligen Gud. Det är en gemenskap som tror att det yttersta skälet till att vi hamnat i ett akut kritiskt främlingsförhållande mellan människa och skapelse handlar om att vi organiserat våra samhällen och våra enskilda liv baserat på föreställningen att vi inte är beroende av den som också är ursprunget och intentionen till allt liv. Detta är kyrkans grundkälla till meningen med våra liv och vad det är att vara värld. Det är detta som skiljer kyrkan från andra ”sociala” kroppar (gemenskaper). Att det är en gemenskap som övar sig återkommande att forma och bygga liv tillsammans som ett gensvar på vem Gud och Guds kärlek är. Alla försök att organisera sig och meningen med livet som om Gud inte finns, kommer att skapa ett främlingskap och göra våra existentiella belägenhet till något ”oegentligt”.

Det är därför det också går att tala om en kollektens teologi. Det är ju självklart att en pastor hela tiden ska motivera och argumentera för kontinuerligt offer till församlingens verksamheter och aktiviteter. Men ytterst offrar vi egentligen inte till församlingens verksamhet, ytterst offrar vi till en särskild livshållning. En gemenskap som formas av ett särskilt sätt att se, leva och tro utifrån övertygelsen att vår existens mening, vår världs överlevnad och mänsklighets öde aldrig kan läka om vi inte söker och formar oss efter Guds vilja med vår skapelse.

Kollekten till församlingen (kanske särskilt i dessa tider) är vår verkliga predikan där vi när vi ger av vårt materiella också kommunicerar med denna handling: att inte ens pengar har makten över mig och mitt liv! Jag är inte slav under det materiella, det kortsiktiga och förgängliga, genom att ge blir jag fri från behovet att bemäktiga, kontrollera och besitta mitt och andras liv.

Det är genom en gemenskap genom vilken rörelsen att ge, för att kunna ta emot, som också den kristna församlingen blir ett konkret alternativ för hur världen och skapelsen kan börja andas igen. Aldrig har den rörelsen varit så viktig som nu.

Guds rika välsignelse!

Pastor Ulf Bergsviker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 13 maj 2020