aklogo

 

 

Pastorns veckobrev v.20

 

”Ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det” (Matt 6:8)

Det är en förmån att få skriva detta brev. Jag har detta brev som ett slags ”kreativt lekrum” vid sidan av mitt ”vanliga” akademiskrivande. Jag försöker skriva det i en dubbel riktning, både i en anda av teologisk reflektion över känslorna, existensen, det relationella, kyrkan och Gud. Men också i en anda där konkreta upplevelser och erfarenheter i vår vardagliga strävan fångas upp. Det vill säga, mer av personlig identifikation. Och i allt detta mot bakgrund av Älvsjökyrkan som centrum. Ibland finns ni där som församling indirekt adresserade, ibland mer direkt. Och alltid i kärlek.

Jag känner stor tacksamhet som pastor att på detta sätt också få uttrycka kärlek och tacksamhet till er som församling. Hoppas det också når fram. Den förra veckan hade lite mer av arbetsbelastning över sig, och det fanns inte riktigt tid att skriva veckobrev. Men nu kör vi igen. I det är brevet kastar jag ljus över ett perspektiv på bön som handlar om dess relation till existentiell hälsa i den tid som är nu. Kommande söndag är också temat i kyrkoåret ”Bönen”. Jag tänker att bönen är kyrkans redskap för att bibehålla våra själars hälsa i den tid som är nu. Nu börjar Coronatillståndet ta ut sin rätt rent tidsmässigt. Ett ”exil”- eller kristillstånd som detta har olika faser. Och tyvärr kommer nu rapporter om hur isolering och ensamhet börjar yttra sig i allt mer ohälsosamma och destruktiva företeelser som blir mer påtaglig kring psykisk ohälsa. I de mest allvarliga fallen handlar detta om ökade våldshandlingar och övergrepp i hemmen på främst kvinnor och barn.

Psykisk ohälsa och dess relation till existentiell hälsa

Men går det att hitta meningsfulla och goda vägar att växa och genomleva tider som dessa? Enligt samtida forskning kring ämnet psykisk ohälsa är också frågan om existentiell hälsa central. Det som synliggörs i en sådan koppling är att frånvaron, oförmågan eller bristen på tillgång till existentiellt språk och alternativa levnadssätt också skapar de missförhållanden vi kallar psykisk ohälsa. Med andra ord, när tillvaron inte längre upplevs meningsfull – det kan handla om förlusten av arbete, att inte kunna träffa nära och kära, ibland handlar det om bara att inte kunna träffa nära och kära, för andra handlar förlusten av mening om insikten att man inte är någon det om att man inte kan prestera och få bekräftelse som man vanligtvis kan ”gömma” sig bakom etc.

I dess ställe träder därför kompensationsbeteenden, negativa självbilder och ageranden i dess plats som är mindre sunda. Detta såklart i både högre och mindre grad. Vad som händer är kort sagt att frågan om mening och vad som är hållbart meningsfullt ställs på sin spets. Det finns en enorm kraft i att ha en välgrundad och meningsbärande existentiell grund i tider som coronatillståndet. Men denna kraft är minst lika kraftfull i destruktiv mening om den inte håller i mötet med ett kristillstånd. I tider av Corona och prövas hållbarheten i de existentiella grundvalarna. Och faktum är att om dessa grundvalar inte håller existentiellt då kan detta lägga grunden till psykisk ohälsa som drabbar både en själv och andra, till och med dem vi håller kära.

Bönen som ett språk för andligt och existentiellt meningsskapande

Ibland kan jag som pastor och kristen uppleva att det känns lite ”förnumstigt” och lite ”förutsägbart” att argumentera eller föreslå att kristen tro har lösningar och perspektiv på ”alla” mänskliga, samhälleliga och existentiella problem som inte andra har. Så är det naturligtvis inte. Kristen tro är inte lösningen på allt. Kristen tro har heller inte svaret på allt. Däremot, tillhandahåller kristen tro i all sin mångfald specifika verklighetsbeskrivningar med särskilt fokus på ett språk och livstolkning för mening, villkor för att vara människa, mänsklig ändlighet och transcendens. Detta oavsett alla tider och tillstånd. Och framförallt är kanske bönen den livsnerv som konstituerar livsnerven i den kristna verklighetsbeskrivningen. Samtalet med Gud. Det handlar om ”Bönens kraft”, ”att vara inför Gud som människa”, ”att luta sig mot livets innersta verklighet”, ”att hämta kraft och läkedom hur tillvarons djupaste källa” osv. Bönen handlar om att öppna sitt hjärta inför det faktum att meningsfrågan aldrig är förlorad, eftersom det finns en ”större” verklighet, en urkälla som alltid är

grunden för din och min existens. När vi öppnar våra hjärtan för Gud kommer vi också i ny kontakt med oss själva på ett annorlunda sätt. Bönen är att ta emot, att vända sig till den som ”vet vad vi behöver redan innan vi har bett honom om det” (Matt 6:8).

Men också en ny dimension i tillvaron är oss erbjuden när vi ber. Bönen Vår Fader börjar inte med våra behov. Det är som om Jesus säger, när han lär lärjungarna att be säger: förvänta er mer än era behov! Förvänta er mer än vad ni önskar er! Vårt värde, meningen med att vi finns ligger långt bortom vad vi förmår eller inte. Vänd er till denna källa! Det är detta Jesus faktiskt säger till lärjungarna när de frågar, ”mästare lär oss att be”. I stort sett alla bibelforskare är eniga om att just dessa ord är autentiska ”jesusord”. Det Jesus ger oss här är ord från Gud som vi kan göra till våra egna mänskliga ord. Så när vi ber, är våra egna ord alltid tillräckliga. Alltid. Och när vi inte kan formulera dem: så vet Gud redan innan vi har bett.

Jag tänker att det coronatillstånd vi är i nu, kommer att dra ut på tiden. Vi lever i en oändligt osäker tid, där alla prognoser av experter och analytiker faktiskt mer än någonsin är värda att ta med en nypa salt. Det som är ”sant” nu, kan vara helt bortblåst om en timme. Det var som en av nobelpristagarna i ekonomi sa: ”vi lever i en osäkerhet idag som saknar motstycke, och det mest ödmjuka och mänskliga vi kan göra är att avstå från att slå fast framtiden (om vi nu inte försöker pressa in någon ideologi), utan lära oss leva tillsammans i den osäkerhet vi alla delar”.

Kristen tro är inte en ideologi. Den försöker inte slå fast framtiden, utan i alla tider har den levt i osäkerhet, i risk, i fara och under hot. Länge har dock kyrkan i västvärlden varit skonad, eller snarare därmed inte fått vara i sitt rätta element, nämligen, leva i beroende av Gud och inte sina egna strategier. Corona är en plåga. Men den försätter också oss som kristna på ”rätt” plats, nämligen, kallelsen att i de flyktigaste tillstånden, gå före och visa vad det är att leva i beroende av Gud. Och vårt språk för det, vår praktik för det, är att samla människor till bön. Att våga lyssna till en röst som är större än konstanta försök att kontrollera detta tillstånd, förutsäga dess konsekvenser etc. Vi är inte klaustrofobiskt isolerade, utan himmelen är öppen, för den Gud som kommer till oss. Och vi är inte ensamma, därför ber vi ”vår” fader inte ”min” fader. När vi uttalar vår fader, så uttalar vi också vår samhörighet med alla, eftersom alla är Guds. Med vår fader skapar vi en samlingspunkt där alla är lika beroende av varandra, men också delandes samma hopp.

Låt detta bli en ledstjärna där du är idag. Bönen som hopp, bönen som den dialog som slår vakt om våra själars integritet, hemhörighet och hälsa. Kanske är summan av bönen just denna: genom att vända oss till Gud, skapas besinningens sinnelag i våra hjärtan. Vi agerar inte på våra omedelbara impulser och omedelbara känslor av meningsförlust. Utan i dialogen med Gud omdirigeras dessa känslor till en djupare kontakt med dem vi innerst inne är och vill vara. Vår djupaste bestämmelse. Därmed ser vi inte bara om oss själva och vår hälsa, utan också vår nästas.

Vi jobbar på….

I Älvsjökyrkan jobbar vi på med våra gudstjänstinspelningar som börjar hitta sin form. Tack för all fin feedback och uppmuntran vi får. Till stor glädje har också den materiella ekonomin hållit vad vi lovade att ge Gud och vår nästa i årets budget. Det gläder mig så mycket att få vara i en församling där man ser att givandet till församlingen också är att ge till den Gud som gett oss allt, nämligen livet. När Gud tillåts ha makten över våra liv, befrias vi till att leva med god livskvalité och frihet i våra hjärtan. Så låt oss fortsätta formas av denna rörelse som ges oss i nåd.

Guds rika välsignelse

Pastor Ulf Bergsviker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 13 maj 2020