aklogo

 

 

Pastorns veckobrev v.22

 

Paradoxalt nog händer det mer i kyrkan nu än när det var som ”vanligt”

Oj vad jag vridit och vänt det här veckobrevet under en längre tid än vanligt. Jag tror jag har skrivit om det en fem ggr, med olika innehåll. Först skulle brevet handla om ett område som under mina dryga 20 år som pastor och själasörjare kommit att utgöra en självklar del av min kallelse, nämligen sorg. Men jag kunde inte riktigt se hur detta skulle kunna formuleras i detta veckobrev. Så då tänkte jag att det får bli ett brev som handlar om församlingsutveckling. Men plötsligt kände jag att det inte kan stå isolerat från min pastorala självförståelse av vad teologi är, så då tänkte jag att jag skriver något om just det, teologi…. för att till sist landa i något som faktiskt har med alla dessa uppräknade områden att göra, nämligen, att berätta för er vad som händer i Älvsjökyrkan just nu. Och det jag vill berätta för er är att det på många sätt händer mer nu än vad som kanske skulle ha hänt i vår församling om allt varit som ”vanligt”.

Så detta brev blir en integrerad form av information från pastorn å ena sidan, men också en slags mer övergripande ”analys” av varför detta sker nu.

Nya generationer har trätt fram och träder fram

Vi började med att livesända gudstjänster på palmsöndagen. Det börjar med andra ord närma sig två månader nu. Coronapandemin har påverkat hela vår församling. Det har tyvärr inneburit att många som brukar gå till kyrkan inte har kunnat göra det. Det har inneburit att en del av verksamheterna ställts på paus. Det har inneburit att olika råd inte kunnat mötas och genomföra sina idéer och planerade åtaganden. Men Coronatillståndet har också inneburit vad jag skulle vilja säga början till en mycket positiv förändring. Nya perspektiv, nya tillvägagångssätt att kommunicera och framförallt så har nya generationer under ”coronatillståndet” kommit att träda fram och ta plats på ett sätt som faktiskt varit helt omistligt för Älvsjökyrkan.

Jag tror detta är mycket viktigt för oss i Älvsjökyrkan att förstå. Att en pandemi som corona, också innebär en radikal kontextförändring (förändring av sammanhanget som vi lärt känna det). Det innebär att flera invanda lösningsmodeller och normaliserade förståelser om vilka vi är och vad det är att vara kyrka faktiskt inte är tillräckliga nog för att förstå Älvsjökyrkan.

Men det som är positivt och viktigt att se, är att Älvsjökyrkan inte hänger på en generation, utan under detta tillstånd har det visat sig att Älvsjökyrkan omfattar nya generationer som med tidsenlighet och stor reception faktiskt trätt fram och hittat nya sätt att gestalta vad kyrkan är och vad Gud vill med oss och vår värld. Alltifrån ljudteknik, filmning, till sång och musik mm, vilket inte hade varit möjligt att genomföra om inte fler från yngre generationer trätt in. Det som gläder mig är att det är tydligt att det också är både nya medlemmar som trätt fram och nygamla medlemmar som fått nytändning. Men också personer som än så länge är nyfikna på oss, och sakta men säkert närmar sig oss, börjar träda fram för att bidra till vad vår församling är. Låt oss nu tacksamt ta tillvara detta som en gåva att förvalta och växa utifrån.

Detta är mycket viktigt för oss att förstå. Att vi efter coronatillståndet, faktiskt behöver fortsätta den nya framtidspotential och utveckling som nu öppnat sig. Gud har med andra ord genom corona (utan att sentimentalisera detta), faktiskt öppnat för nya generationer och nya sätt att vara kyrka på som relaterar till vår tid. Det ska också sägas att det funnits med några helt omistliga personer också från omsorgsgrupperna som tillhört riskgruppen. Men det bekräftar också ytterligare hur ett nytt sätt att vara kyrka på, inte talar emot, utan snarare, tvärtom, talar för en generationsmässigt gränsöverskridande kyrka på ett nytt sätt. Detta har med ett annat område att göra nämligen att vi under denna period mer specifikt systematiskt och enligt en mer distinkt plan, kunnat påbörja och fördjupa riktningarna för hur Älvsjökyrkan ska kunna fortsätta växa som församling, både kvalitativt och kvantitativt.

Samtal om församlingsutveckling med omsorgsgrupperna: från instrumentell verksamhetskyrka till en relationell kyrka.

Som pastor har det varit en märklig upplevelse under här perioden när det gäller ”känslan” inför arbete och arbetsuppgifter. På många sätt har arbetet som pastor varit mer intensivt och kompakt än tidigare. Dels för att nya kommunikationskanaler inarbetats, och framförallt för att dessa med Zoom, messenger, jitsi, facebook, instagram etc blivit många fler. Men det har också gjort att arbetsfokuseringen blivit mer mentalt preciserad. Och det har krävts att man sorterar innehåll och form på ett sätt som tidigare var mer övergripande. Det finns därför ett antal områden som kanske annars hade tagit längre tid, nu på ett mer konkret och ”effektivt” sätt kunnat drivas framåt. Ett sådant område är det som för oss som församling får ses som det kanske mest centrala, nämligen, att utvecklas i vad det är att vara Kristi kropp, nämligen Guds församling.

På kort tid har jag haft eller kommer ha förmånen att ha ca två timmar långa samtal på Zoom med alla omsorgsgrupperna i församlingen. Detta har för mig som pastor varit ett fantastiskt äventyr. Jag älskar analys, jag älskar samtal och det finns nog nästan ingenting som får mig att ”ticka” kreativt som när människor delar av sina viktigaste och djupaste sidor av tro, tvivel och liv. Och det har jag fått vara med om nu med er. Jag vill bara rikta ett så oerhört stort tack för förtroende och att jag fått förmånen att ta del av era innersta tankar och känslor kring församlingen. Ni har gett ifrån er saker som inte bara gett mig djupare förståelse som pastor av vilka ni är, utan ni har också gett ifrån er perspektiv och material som är ovärderligt för att kunna iscensätta en redbar och vital församlingsutveckling. En fråga som jag har haft är:

Hur kan Älvsjökyrkan bli en kyrka som tar tillvara, förädla, och sätter i spel de gåvor Gud har gett till varje människa som just den hen är i Guds ögon?

Varje människa har fått unika gåvor i Gud i syfte att på sitt unika sätt vara delaktig i det som kommer ha sista ordet över våra liv, nämligen, Guds intention med oss och vår värld – en ny himmel och en ny jord.

En sådan församling gör ett val: den växer inte instrumentellt. Det vill säga, det är inte vilka verksamheter vi har, vilka aktiviteter vi gör som skapar församlingsutvecklingen, utan skillnaden är relationell. Det vill säga, det är vad Gud vill gestalta, förkroppsliga och göra skillnad med genom DIG. Evangelisation, diakoni, ekumenik eller vad vi än kallar det, har till syvende och sist med din relation till Gud att göra. Det handlar inte om graden av engagemang, plikt eller prestation, det handlar om att växa i de gåvor Gud har gett dig för att du i frihet ska kunna växa och mogna tillsammans med andra i tro och liv. Hur ser en sådan församling ut?

I de fantastiska samtalen, så har jag naturligtvis i bakhuvudet haft tankar om hur församlingsutveckling konkret skulle kunna ske. Hur vi kan organisera oss medvetet exempelvis för att en människa mer naturligt ska kunna finna sin väg in i församlingen. Det vill säga, att bli en församling som har en närvaro av förebilder och mentorer, som är med från barnsben till vuxen ålder genom de trösklar av troskriser, starka upplevelser och skiften i livet på ett sätt som gör att man förstår hur ens kristna tro växer i takt med att man också mognar som människa. Kristen tro är inte en extra pålaga på söndagarna, utan ett sätt att leva. Detta är ett av de tre mest, från samtalen, genomgående ”längtor” som ni i Älvsjökyrkan har.

Det andra området är en församling där evangelisation och diakoni är integrerad på ett ömsesidigt sätt. Det vill säga, på vilket sätt får vår tro konkreta uttryck i arbetet inte bara bland social utsatthet, utan i den hemlöshet, ensamhet, sårbarhet, relationella konflikter och sår som omgärdar även ett till synes välbeställt liv? Diakonin som ett sätt att berätta vem Jesus är (evangelisation) är det andra området som framträder som särskilt viktigt.

Det tredje området handlar om betydelsen av livsnära, personliga och fördjupande samtal. Här handlar det om att bli en församling där möjligheten att på ett äkta sätt dela sin tro, men också den tro som kanske inte längre finns. Det är samtal som har med bibel att göra, men också liv, sårbarhet, men också att erövra ett språk för sin kristna tro som är i takt med den man är idag. I fokus för dessa samtal står delandet. Man skulle kunna säga att frågan om det äkta och livsnära samtalet utgör en slags sammanhållande jordmån för de två första, och i hög grad handlar det om att tillägna sig ett nytt språk för sin tro, eller fördjupa det man redan har.

Jag kommer att presentera en mer omfattande och detaljerad analys av samtalen med omsorgsgruppen. Men det här är var tre övergripande teman som återkommit i samtalen hittills.

Den kristna församlingen som platsen för hela livet, både sorg och glädje

Din frånvaro finns närvarande i varje steg jag tar. Oavbrutet – är du här

(Lars Björklund, ur Modet att ingenting göra)

Vänner, den kristna församlingen består av människor som tillsammans tar aktiv del av varandras liv för att Gud vill det. Och det är också inför Gud och inför varandra som vi delar många, om inte alla av de absolut viktigaste och värdefullaste skedena i en människas liv. Men vi delar också de allra sköraste, smärtsamma och sorgligaste. Det är därför med stor och djup sorg vi i dagarna fått nyheten att en av församlingens trognaste och käraste vänner, Simon Andersson, har lämnat oss. Simon lämnar ett djupt tomrum efter sig. In i det sista har han med högt huvud kämpat för att denna värld ska bli bättre, att vi ska förstå hur viktig vår relation till resten av omvärlden är, inte minst Guds älskade skapelse. Alla vi som hade förmånen att få följa Simon på olika sätt vet att trots sin sjukdom, slutade han aldrig att hålla livsmodet uppe, stå rakryggad för tron på att det finns ett hopp och ljus som faktiskt ingen kan ta ifrån en människa. Och Simon visade att när en människa gör det så kan man faktiskt förändra göra avtryck som förändrar världen till Guds och människors glädje.

Vi delar nu i bön och närvaro den sorg som hustrun Margareta och döttrarna Belinda, Elizabeth och Emilie måste bära. Men också närvaron av ett livsverk som Simon lämnar efter sig, och som det finns så oändligt mycket för oss att lära av, och dessutom införliva i våra egna liv. Jag tänker inte minst på, att det oavsett hur dåliga oddsen är, aldrig finns skäl att ge upp. Det finns bakom varje krön, i varje djup, i varje mörker ett ljus, ett hopp, en kärlek som stavas nåd. Låt oss gå i minnet av Simon med detta i våra hjärtan.

Jag vill slutligen informera om att det går att vara delaktig i parentationen och tacksägelsen för Simon i söndagens livesändning av gudstjänsten kl. 11.00. Temat är passande nog ”den helige Anden”. Tillsammans med vacker körsång och solosång, predikan och förbön får vi träda in i pingsten. Väl mött då!

Guds rika välsignelse

Pastor Ulf Bergsviker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 31 maj 2020