aklogo

 

 

Pastorns veckobrev v.24

 

Hur har du det med din fullkomlighet?

Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (Matt 5:48)

Orden från Jesus i bergspredikan kan i våra öron låta helt orimliga. Någonstans har vi i vår egna kristna tro och också i de flesta församlingar tänkt att det där med fullkomlighet är bara ett ideal som ingen människa kan leva upp till. Och så tänker vi att kristen tro i stället handlar om nåden, kärleken, friden, hoppet och ljuset. ”Bara Gud kan vara fullkomlig” tänker många av oss och sen är det som om dessa ord om att vara fullkomlig inte behöver utforskas något mer. Gott så!

Samtidigt är det väldigt intressant att även om majoriteten av alla kristna jag möter faktiskt avskrivit att Jesus bokstavligen kräver att vi ska vara fullkomliga, så är en av de vanligaste hållningarna jag möter att man beklagar sig över att man inte räcker till. Hur kommer det sig? Vi har ju bestämt oss för att det är orimligt att Jesus ”bokstavligen” menar att vi måste vara fullkomliga för att komma in i Guds gemenskap. Men om han inte menar det då, varför har vi ändå dåligt samvete som kristna? Varför är de absolut vanligaste fraserna jag hör när man talar om sin tro och sitt liv: ”Jag räcker ändå inte till”, ”Kristen tro får inte bli ett krav”, ”Det handlar ju om nåden, ändå känner jag att jag borde göra mer”…

Hur kommer det sig att vår tro handlar om en Gud som är kärlek och nåd, men i realiteten känns det inte riktigt så, snarare växer känslan av otillräcklighet, plikt och måsten? Jag har länge försökt tänka kring detta som pastor. Och jag tänker, kan diskrepensen eller dissonansen mellan våra föreställningar om en nådefull och kärleksfull Gud och känslan av otillräcklighet handla om att vi inte fått, tagit oss utrymme eller känt att vi vågar vara ärliga med vår tro? Eller kanske handlar det om att det faktiskt ligger en annan betydelse i Jesu ord om ”fullkomlighet” än vad vi kommit att höra, och därmed har vi gått miste om något väsentligt som kan bidra till att föreställningar och konkret erfarenhet faktiskt mer går ihop?

Vi kan lämna Gud, men vi kan inte lämna vår gudslikhet

Låt mig börja där. Det vill säga, i själva grundförutsättningen för kristen tro, nämligen tron på att alla människor är skapade till Guds avbild. Detta innebär i så fall att Gud har lämnat outplånliga spår efter sig, oavsett. Vi kan förvisso förneka och med alla till buds stående medel, subtila såväl som tydliga, dölja dessa spår i oss själva, i andra, undvika att se dem i skapelsen och i våra medmänniskor. Men det innebär i så fall att vi också ”förråder” vår grundbestämmelse som människa, ja själva målet med att vara människa.

Låt mig ta några existentiella och vardagsmässiga exempel på hur dessa ”outplånliga” spår gör sig synliga i vår vardag. Jag tänker på alla människor som faktiskt kan tillägna sig mening, även i den mest absurda livssituation. För att inte tala om att vi kan känna av en intuitiv känsla av rätt eller fel, trots att vi går emot våra samveten. Jag tänker på vår hunger och törst efter rättvisa och fred, trots att sprickorna breder ut sig i världen. All godhet, barmhärtighet och solidaritet som bryter fram, ofta när det ofattbara har hänt (exempelvis corona), och vi står kvar i skärvorna efter krossad trygghet. Jag tänker på kreativiteten som sätter ihop bilder, musik, berättelser och lösningar när tillvarons jävlighet borde fått oss att tystna för alltid. Till och med när vi är som mest självupptagna och materialistiska kan vi ana anletsdragen av den vi vände ryggen.

Det är våra egna föreställningar om det fullkomliga som gör att vi känner oss otillräckliga

Drömmen om det perfekta livet, den perfekta kroppen, det perfekta köket, den perfekta bostaden, den perfekta partnern, de perfekta barnen, den perfekta kyrkan, den perfekta tron, den perfekta hälsan, den perfekta ekonomin… Kan det vara så att när drömmarna vi hade på det större planet av olika anledningar slocknade och vi inte längre i ”praktiken” kan tro på våra ideologier, för att inte tala om vår innersta tro, då förminskar vi våra drömmar till mindre ”arenor” i vårt liv.

Flera av oss kan konstatera att den ena bilden efter den andra brutalt krossats eller gradvis vittrat sönder, utan att något särskilt egentligen hände. Det bara blev så. Jag kan ibland höra mig själv och andra säga, att de där drömmarna jag hade som ung, de var bara naiva, ett uttryck för ungdomlig omognad. Med kaffekoppen i handen kan vi resignerat konstatera: det blev inte bättre än så här. MEN…tänk om det är vid just den här punkten vi ska våga fråga oss med uppriktiga hjärtan:

Tänk om längtan efter det fullkomliga hade rätt, men vi har tolkat det fel?

Tänk om längtan efter fullkomlighet djupast sätt är en längtan efter Gud som ensam är fullkomlig. Är det inte detta som Jesus attackerar hos fariséerna i Bergspredikan. Att de bedrar folket genom att projicera frågan om fullkomlighet på det som är mindre än Gud? De projicerar på lagens fullkomlighet istället för Guds, de projicerar sin egen ofullkomlighet inför den fullkomliga lagen på människorna runtomkring. Och vi, vi projicerar på den perfekta relationen, den perfekta karriären, den perfekta församlingen, den rätta andligheten osv.

Om din och min längtan har blivit en börda, eller till och med bara besvikelse och bitterhet, eller kanske än värre, vi tror inte ens på vår längtan, vi har slutat att längta.

Då har förmodligen din längtan med tiden växt samman eller förväxlats med en anhopning av ”förvrängda” bilder som måste frigöras för att vi åter ska få kontakt med den sanna verkligheten, den sanna bilden om oss själva, det outplånliga spåret som skär genom hjärtat av vem var och en av oss innerst inne är, inte i våra egna eller andras ögon, utan Guds, nämligen att vi är Guds avbild.

Kanske är det detta som är betydelsen av omvändelse år 2020?!

Omvänd oss från bilderna som utövat makt över oss och fått oss att tro att vi av egen kraft kan realisera en fullkomlighet som bara är du. Det är bilderna som bedrar oss från det som du Gud kan ge oss, det liv vi längtar efter.

Men omvänd er inte från er mänsklighet och era erfarenheter. Återvänd till dem och följ dem till källan: Varifrån kommer det goda? Vem var det som försökte kommunicera med er genom all glädje ni fick erfara i livet. Vilka erfarenheter gjorde ni som väckte något djupare till liv, en känsla av att livet är större och rikare än ni trott. Kort sagt: vem var det som gjorde att du såg och kände de outplånliga spåren som Gud har lagt i dig?

Snart är det sommaruppehåll!

Det låter konstigt att säga att det är uppehåll, då så mycket redan står på paus. Men vi i Älvsjökyrkan har efter denna söndag 14 juni, uppehåll i verksamheter och gudstjänster (även livesända). Dock upphör inte livet som församling. Jag kommer att försöka skriva veckobrev och andakter till er även under sommaren. Ni kan också följa kyrkoårets texter och tema med egna andakter via det programblad som vi skickat ut, där jag också skrivit korta reflektioner över text och tema. Bjud gärna in grannar och vänner till andakt och samtal. Det är också extra viktigt denna sommar att inte glömma kollekt till församlingen, så att vi kan fortsätta som kyrka att avtäcka vad världen och vem vi är mot bakgrund av Guds ”outplånliga spår” som vi alla kommer kunna se i naturen och på andra sätt denna sommar.

Guds rika välsignelse

Pastor Ulf Bergsviker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 ©2020 Älvsjökyrkan. Långbrodalsvägen 46, 125 32 Älvsjö Tel. 08-647 12 60, webmaster@alvsjokyrkan.se

Sidan senast uppdaterad: 11 jun 2020